"allt stort som skedde i världen skedde först i någon människas fantasi"

astrid lindgren

Det var en gång, för länge, länge sedan, på den tiden då det fortfarande fans oupptäckta platser, hjältar och monster, en liten flicka. Hennes namn var Sigrid. Hon levde på en stor herrgård med sin mor, far och storebror, Karl.

Sigrid drömde om äventyr, hon ville ut, upptäcka världen, se nya platser och uppleva spännande äventyr. Hennes drömmar innehöll hjältedåd, dom goda mot dom onda och ett lyckligt slut. Den illusionen skulle på ett brutalt sätt tas ifrån henne.

tjugo år senare 

Kapitel 1. Karl

-Är det säkert att du måste åka far? Eva lät så sorgsen på rösten att det värkte i bröstet på honom. Hennes nya sidenblå klänning var smutsig efter att hon varigt ute och lekt och det runda ansiktet såg oskyldigt ut. Hon liknade sin mor, den stora munnen som alltid var på väg att säga någonting och dom mandelformade ögonen som lurade på slughet som han skälv saknade.

Eva var mycket begåvad, det tvivlade han inte alls på. Men hon hade så mycket energi och ville inte sitta still. Den rastlösheten hade hon utan tvivel ärvt av honom medan slugheten kom från Anne. Anne var mycket duktig i affärer och den som förvaltade familjens pengar.

Eva tog hans hand.

-kan du inte stanna hemma istället? Han suckade tungt och lyfte upp henne i famnen. Anne kom in i rummet, hennes mandelformade blå ögon betraktade dom.

-Näe gumman, jag måste åka, han gav henne en lätt kyss på pannan och satte ner henne på golvet.

-När jag kommer tillbaka kan du visa mig vad ni jobbar med inom matematik. Hon sken upp som en sol. -jaa, hon viftade entusiastiskt med händerna och sprang ut ur rummet.

Han kunde inte låta bli att le när han såg henne, men när hon försvunnit vände ha sig mot Anne. Åh vad han älskade att se hennes alldagliga utseende med de bruna håret och blå ögonen. Hennes röst lät trött när hon frågade hur läng han skulle vara borta.

Han suckade igen. Det var svårt att veta, men det skulle inte ta mindre än ett år och i värsta fall kunde det ta över två. Anne såg återigen ut att vilja säga något men tvekade. Hon bet sig i läppen och öppnade sedan munnen.

-Hälsa Sigrid.

Kapitel 2. Leslie

-Ja, absolut! Det blir en fantastisk resa! Leslies röst ekade genom den stora parken.

Han kände sig verkligen nöjd med vad han åstadkommit. Den här upptäcktsfärden skulle gå till historien, det var han säker på. Egentligen ville såklart inte Margret att han skulle åka, och det hade krävt sin man för att övertala henne. Men sådana var väll systrar antog han. Leslie tänkte helst bara på Margret som sin syster, även om hon var has storasyster och nästan tretton år äldre.

Nu var han vuxen, nästan tjugosex år och helt kapabel att ta hand om sig själv. Ändå hade Margret skrivit till en gammal vän till familjen och bett honom leda expeditionen, Inte för att det var något fel på Karl. Nej, han var en erfaren äventyrare och en god ledare men började bli gammal, över fyrtio och han, Leslie skulle utan tvekan varigt bättre. Men nu fick han istället nöja sig med att vara huvudsponsor, nåja, det fick väll duga.

-lycka till, Leslie. Han hade inte märkt att Margret kommit fram till honom. Hon fortsatte prata.

-Du borde lyssna på Karl, följ honom. Och kom inte med några dumma idéer! Medans du är borta kommer jag ta hand om allt här hemma. Han avbröt henne.

-ta det lugnt Margret, du ska se att det kommer gå bra. Om det får henne att känna sig bättre så får hon gärna tro att det är hon som bestämmer, Tänkte han. 

Kapitel 3. Stephan

-åker du redan? Edwin var kortare än han och hade ett mycket större midjemått.

-ja, jag vet att det kom med lite kort varsel men det är en stor möjlighet. Stephan försökte försvara sitt beslut. Inte var det hans fel att den där Leslie Newton skulle vara så brådstörtad. Han fick brevet igår som informerade om att han skulle infinna sig vid kajen i Hastings för att följa med på en upptäcktsfärd. Det var egentligen ganska irriterande, men det fans inget annat att göra åt saken än att åka dit, Newton var väldigt rik och hade mycket inflytande. Ändå misstänkte han starkt att det var systern som fick det att gå runt, Leslie själv, hade han hört var en riktig ärthjärna.

-du kom nyss hem från univesetet, sa George med ett anklagande tonfall.

-Det heter inte univesetet, det heter kungliga högskolan! Stephan kunde inte låta bli att känna sig irriterad, hur korkade kunde hans bröder vara.

-lycka till då, hoppas ni hittar en ny ö eller vad ni nu letar efter. Robin lät lika glad och entusiastisk som vanligt.

-jag mins när jag var i din ålder, då hade jag seglat på Söderhavet i över två år och mött massor av faror. Stephan avbröt honom innan han hann fortsätta sitt otroliga skrytande.

-även om du som seglat där så många år inte vet det så finns det faktiskt inget som heter Söderhavet. snäste han.

-jaja, hejdå lillbrorsan.

-Tag med dig något fint hem till mig, retades Andreas.

Utan att orka lyssna på ett ord till av sina bröders meningslösa pladder vände stephan sig om och gick ut genom dom gamla ekportarna. Alltför gamla. Han tänkte på det när han gick mot vagnen. han släkt var gammal och en gång i tiden också rik. Men pengarna var sedan länge borta. Han viste mycket väl att dom inte hade råd att ge alla barnen ett gott arv. Och han... yngste sonen av sju. 

Kapitel 4. Tor

-Ska du verkligen åka? Mary kommer bli så orolig, och att skuta upp bröllopet ett helt år.

-mamma jag vill åka, det är klart att jag älskar Mary, hon är allt jag drömt om. Men jag vill uppleva äventyr, segla på de stora haven och slåss mot pirater. inte sitta hemma och räkna pengar.

-åh, min stilige pojke. *Lisa suckade tungt*. Åk då, men lova mig att du kommer tillbaka, lova!

-Jag ska göra dig stolt mamma. Han log sitt breda aplika leende och försvann in i vagnen.

-Det gör du redan, orden var bara en viskning. 

Kapitel 5. Alfred

-Jag förstår att du måste åka, men han... han är bara en pojke Alfred!

-Tor har fyllt arton år och är inte längre något barn lisa. Vi kan inte hindra honom från att åka. Rösten var lugn, en klok mans röst.

-vi kommer snart tillbaka, jag lovar. Han kysste henne på kinden och satte sig i samma vagn som sin son.

När dom rullade ut från gården såg man de vackra markerna runt om. De gröna kullarna och alla små bäckar sträckte sig så långt ögat nådde. Han älskade dem här markerna. Och med en obehaglig känsla i maggropen tänkte han på när han skulle få se dem nästa gång, om det nu blev någon nästa gång.

Kapitel 6. Sigrid

Huset såg så ensligt ut. Alla stora fönster var mörka och dom vackra salarna var tysta och tomma. Sigrid mindes hur det brukat se ut. Det stora huset med alla de hundra fönsterna, fullt med musik, skratt och folk. Hennes mamma var social och hade mängder med vänner och bekanta som ofta kom på besök med sitt hushåll. Det var ett vackert och glatt ställe. Och nu... Huset var dött, det dog för många år sedan. Sigrid hade inte märkt det direkt, men det dog med henne.

Sigrid hade varigt fjorton år gammal den vintern. Det var bara en förkylning, lite hosta och en röd näsa. Ingenting att oroa sig över. Det gick så fort, ena dagen var mamma uppe och julpyntade och två veckor senare... Doktorn sa att det var febern som tog henne, att det inte fans något att göra.

Efter ett tag slutade vännerna långsamt att komma, dom hade varigt hennes mammas vänner och visst sörjde de också. Men de kunde gå vidare på ett sätt som inte hennes pappa kunde.

Sakta men säkert dog huset.

Sigrid skakade på huvudet, det där var länge sedan nu. Hon hade precis sagt ajö till fadern i biblioteket. Han var sorgsen. Rädd för att skeppet skulle förlisa och att han skulle förlora båda sina barn till sjöss. Karl hade inte pratat med dom på år, men fadern skulle ändå ta hans död mycket hårt.

Hon kände en viss bävan in för att träffa Karl, se vilken sorts man han blivit. Hon visste att han bodde på en gård som hette Kungsberg med sin fru och sin dotter. Mycket mer visste hon inte om honom.  

Kapitel 7. Abdallah

Gatan framför honom var full med folk, människor i alla möjliga åldrar och av alla möjliga nationaliteter. Det var marknadsdag. Runt om honom skrek röster på olika tungomål. Runt grönsaksståndet trängdes en grupp människor som försökte pruta.

Ur fönsterna på de nergångna trähusen hängde barn och en liten bit bort hade en elddansare lockat till sig en skara människor. han jonglerade med brinnande facklor och sprutade eld. Samtidigt smög hans små vänner runt bland publiken och rensade deras fickor.

Abdallah vek in på en sidogata för att slippa allt oväsen och trängsel.

Han gick förbi en liten pojke som låg naken i gatstenen. Hur gammal kunde pojken vara? Fem, fyra? Hans andetagen var korta och ytliga. Han var så mager att Abdallah lätt kunde räkna revbenen. Men det var inte det som fick honom att reagera, hunger var vanligt i den här delen av staden, det var pojkens händer. De var mörkt svartblåa. Fötterna hade samma mörka ton.

Pojken skulle inte leva länge till. Inte när han drabbats av svarta döden. Han var inte den första som drabbat, smittan hade spridit skräck och död i stadens fattigare kvarter i flera månader nu. Överallt på gatorna låg döda och döende. Den som smittats var dömd och utan hopp om räddning. Det barmhärtigaste vore utan tvivel att döda pojken, låta honom slippa lidandet. blåtta tanken fick Abdallah att må illa. Han kände på kniven i fickan och slöt handen om den. Den kändes kall som is.

När han satte sig på huk bredvid pojken öppnade denne ögonen. Dom var stora och feberblanka.

-hey kompis, rösten var sirapslen när han log mot pojken.

-jag är här för att hjälpa dig, om du bara blundar så ska jag ta bort smärtan, okej? Pojken såg på honom ett ögonblick sedan förbyttes skräcken mot ett matt leende och han slöt ögonen. Kniven gled mjukt in mellan pojkens revben.  

Kapitel 8. kungen, Klas

Däckets gungande fick honom att känna sig illamående. Han hade alltid ogillat sjöresor och försökt att i största möjliga mån undvika dom. Men den här hade varigt nödvändig. Klas suckade tungt, det här skulle bli en lång resa.

En ung sjöman vid namn Jacob kom släntrande och ställde sig med hädarna på relingen bredvid Klas.

-Är du orolig för resan? Frågade han okynnigt, utan titlar eller hälsningsfraser. Klas brydde sig emellertid inte om det utan ryckte bara på axlarna till svar på hans fråga.

Jacob dunkade kärvänligt honom i ryggen och sa att dom nog skulle frakta honom välbehållen hem till fugan. Frugan, det kändes underligt att någon benämnt hans strikta och känslokalla drottning med ordet frugan. Min fru, ja... om han skulle vara ärlig mot sig själv kunde han inte säga att han verkligen kände henne. Dom hade varit gifta i över trettio år men äktenskapet var arrangerat och dom hade bara fått en son och en dotter som dött i mycket unga år. Johan, han skulle bli en mycket bättre kung än sin far, både stark och rättrådig.

Klas rycktes upp ur sina tankar av att skeppet dök ner i en djup vågdal så att han var tvungen att gripa hårt om relingen för att inte falla. Jacob måste ha gått sin väg för han stod ensam kvar vid relingen. Vågorna hade blivit högre och det såg ut att dar ihop sig till oväder.

-Min kung, det är nog bäst att ni går ner under däck. Mannen som kommit fram till honom var i övre medelåldern med långt brunt hår som på ett fruntimmer. Klas tyckte att han liknade en pirat.

-eh javisst, jag kommer. Han tog ett steg från relingen men snubblade och skulle ha fallit på näsan om inte mannen fångat upp honom och hjälpt honom över däck. Det var förnedrande att inte kunna gå själv men illamåendet hade gjort honom svag och sjögången tog ifrån honom all balans.

* * *

Klas försökte lugna nerverna med att läsa en bok, det hjälpte föga. Han låg på sängen medan havet och himlen brakade ihop runt omkring. Regnet öste ner och åskans muller fick honom att rycka till.

Kungen hade trots sina protester fått överta kaptenens hytt. Den låg längs bak på båten med stora glasfönster som vätte från färdriktningen.

Från däck hördes rop och springande steg, och inne i hytten kände han hur skeppet krängde våldsamt från sida till sida.

Var det bara några timmar sedan som han stått ute på däck och pratat med Jacob, då solen hade skinit?

Mer han Klas inte tänka förens sängen under honom försvann och rummet vändes upp och ner. En skärande smärta träffade hans axel. När han återigen lyckades fokusera blicken såg han bara mörker, den lilla fotoskenlampan måste fallit i golvet. En tanke for genom hans huvud, vi sjunker. Ett kraschande ljud fick honom att vända sig bort från väggen och förskräckt titta mot fönsterna, försent.

Kylan och mörkret sköljde över och omslöt honom. Den enda tanke som for genom Klas huvud var att han måste upp, han måste. Fönstren, en väg ut. Benen kändes avdomnade när han sparkade sig mot platsen där han trodde att fönstren borde vara. Händerna stötte mot något, en vägg. Han trevade med sina iskalla fingrar och fann tillslut en kant. Lungorna höll på att sprängas, han måste upp. Över kanten, och upp.

Kungens huvud bröt vattenytan och han drog häftigt efter andan. Ljuden var det första som drabbade honom. Under vattnet hade tystnaden varit absolut och nu var havets dån öronbedövande. Det andra som drabbade honom var tystnaden, inga skrik eller rop på hjälp. Ingen människa syntes till. Inga spår av att det någonsin funnits ett skepp där.  

Kapitel 9. Sigrid

När hon klev ur droskan vid hamnen fick stanken henne nästan att kräkas. På marken omkring henne var full av sopor och avföring. De flästa av hamnarbetarna var smutsiga och barbröstade karlar. De ropade till varandra och alla rörde sig huller om buller. Allt såg så...rörligt ut. Sigrid tog några försiktiga steg fram. hon var inte helt säker på vart hon skulle. Till hamnen, ja. Men sen, hamnområdet var stort och här låg en hel handelsflotta förtöjd. Hur skulle hon hitta rätt fartyg?

Det var då Sigrids blick fastnade på havet, stort grått och oändligt. Det känndes som om bara anblicken av det skulle kunna dränka henne. Fick henne att inse hur liten och obetydlig hon verkligen var. Det fanns inte ord nog att beskriva det. Så vackert och samtidigt så skrämmande mäktigt.

Sigrid visste inte hur länge hon stod där men hon väcktes ur sin andakt av att någon hojtade hennes namn nerifrån kajen. Hon tittade förvirrat dit.

Kapitel 10. Folke

Det hade varigt extra jobbigt idag. Någon storfräsare till lord hade bestämt sig för att ta det sörsta skeppet i hamnen och ge sig ut på ett äventyr. Helt galet, med höststormarna i antågande och allt. Folke var övertygad om att alla ombord på den där båten skulle dö. Högst ett par månader kunde man överleva ute till havs den här tiden på året. Näe, det där skulle gå galet, det kände han i sina knän.

Han promenerade längs med kajen på väg hemåt. Det var fullt med folk kring Kajan. Nej just ja, det var ju Nattsvalan den hette nu. Den där lorden som köpt båten hade inte gillat namnet den bar, så han hade helt enkelt döpt om den. Så oförskämt, så gjorde man helt enkelt inte.

-folke, får jag prata med dig. Rösten som ropat var barsk, men samtidigt.. Han var inte säker men det kan ha funnits medlidande i rösten som tillhörde nattsvalans kapten. Folke vände sig om, jo där var det, i ögonen. Det skrämde honom mycket mer än alla de gånger som kaptenen röt åt honom.

-vad gäller det? Frågade han utan omsvep, han kände på sig att han inte skulle gilla svaret.

-vid solnedgången avgår nattsvalan och då ska du vara ombord, jag är ledsen Folke men det fanns inget annat sätt. Folke kunde inte komma sig för att säga någonting, han ombord på den där helvetesförföljda båten, å nej, inte en chans. Men vad hade han för val? Det gick förstås att säga upp sig, men då skulle han och frugan inte leva länge i vinter. Och om båten gick under så var livräntan hög, kajsa skulle klara sig länge på den. Om inte annat kunde hon ta sig ett jobb som sömmerska. Han nickade till svar, fortfarande för chockad för att säga någonting. Sedan vände han sig om och gick utan att säga ett ord.